Vad är rasism?

En kort definition av rasism återfinns i Nationalencyklopedins ordbok:

åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser äv överlägsna andra

Så här lyder FN:s definition av rasism:

Rasism är varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.

I Nationalencyklopedin återfinns denna kortare artikel om vad rasism är:

rasism är en åsikt som säger att jordens människor är olika mycket värda beroende på var de kommer ifrån och hur de ser ut. Att uttrycka rasistiska åsikter kan vara ett brott.

Men i 1800-talets Europa var rasismen en uttalad ideologi i hela samhället, det synsätt som de flesta européer ansåg vara självklart. Det var en tid när de styrande i Europa försökte förklara varför Europa skulle ha rätt att göra kolonier av i stort sett hela världen. Den tidens vetenskapsmän förklarade gärna att eftersom människorna i till exempel Afrika var slavar under Europa var just detta ett bevis på att de var sämre än européerna och förtjänade att vara slavar.

Först när Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 började Europa att på allvar bryta med rasismen. I Sverige var dessförinnan många rasistiska idéer självklara. Bland annat ansåg staten och myndigheter att det var dåligt för Sverige med ”rasblandning”, att människor från olika delar av världen skaffade barn med varandra. (Numera vet man att ”genetisk variation” snarare är någonting bra.) Det fanns till och med ett statligt ”rashygieniskt institut” i Sverige.

Efter andra världskriget och nazismen finns fortfarande en del rester av det gamla rasistiska Europa. En del rasistiska ord och symboler används i många länder av extrema grupper som motarbetar invandring och det finns även mer eller mindre rasistiska partier i en hel del länder inom EU.

I Nationalencyklopedin återfinns också denna längre artikel om vad rasism är:

rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:

1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader (yttre kännemärken);

2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;

3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;

4) övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;

5) föreställningen att denna hierarkiska klassifikation berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och till och med förinta medlemmar av förment underlägsna raser.

De tre första förutsättningarna är utbredda folkliga uppfattningar som dock har visat sig vara vetenskapligt felaktiga. Den fjärde och femte är etiska och politiska konsekvenser som har dragits av dessa förlegade uppfattningar (se ras, Människan).

Även åsikter och handlingar som inte i alla avseenden motsvarar definitionen ovan kan med viss rätt benämnas rasism, när det rör sig om allmän motvilja mot medlemmar av grupper som definieras genom fysiska, kulturella eller beteendemässiga karakteristika, utan hänsyn till enskilda gruppmedlemmars individuella särdrag. Ofta är dock uttrycket främlingsfientlighet mer adekvat om sådana attityder.

Författare: Jan Ovesen

Rasismens orsaker

Fysiska skillnader mellan grupper av människor är inte i sig någon orsak till rasism, men fungerar som markörer till vilka fördomar kan knytas. De psykologiska teorierna om rasismens orsaker tar fasta på vissa personlighetsdrag eller reaktioner på sociala situationer. Enligt en teori leder frustration ofta till aggression, vilken riktas mot syndabockar som inte har någonting med frustrationens orsaker att göra.

Produktionsförhållandena är i likhet med maktrelationerna av avgörande betydelse för förhållandena mellan skilda grupper. Marxistiska teoretiker tolkar rasismen som en rationalisering av slaveriet och kolonialismen och som ett sätt att splittra arbetarklassen genom att betona ”rasgemenskapen”, spela ut olika ”raser” mot varandra och därmed avleda uppmärksamheten från klasskampen. Ekonomiska faktorer spelar en avgörande roll även i ”pariasyndromet”, där samhället tvingar en minoritet att fylla nödvändiga men impopulära ekonomiska funktioner och sedan straffar den för detta, vilket bl.a. drabbat judarna. Antisemitismen kan dock inte i första hand förklaras i ekonomiska termer.

Demografiska och ekologiska faktorer påverkar också förhållandena mellan raser och etniska grupper. Kulturella, sociala och religiösa olikheter mellan grupper spelar också in. Rasfördomar förvärras ofta av skillnader i språk och levnadsvanor, men det förekommer också akuta konflikter mellan kulturellt närstående grupper.

Tider av snabb förändring skärper ofta rasmotsättningar och etniska konflikter, eftersom de invanda förhållandena mellan grupper då ändras. Internationella konflikter kan få inrikes följdverkningar för relationerna mellan skilda raser och etniska grupper. Av det som ovan skrivits torde framgå att rasism är en alltför komplex företeelse för att kunna förklaras utifrån en enda faktor.

Författare: Lars Andersson

Rasismens historia

Uppfattningen att vissa folk är överlägsna andra till följd av en bestämd rastillhörighet är i huvudsak en västerländsk skapelse. För antikens greker och romare spelade ras inte någon roll. Slaveri var ett juridiskt och ekonomiskt tillstånd, utan samband med ras eller etniskt ursprung. Under medeltiden bestämdes människosynen av den judisk-kristna skapelsetron, enligt vilken alla människor ytterst härstammade från Adam och Eva. De fysiska skillnaderna mellan folkslagen förklarades med att de hade olika stamfäder, nämligen Sem, Ham och Jafet. Särskiljande var i stället religionen. ”De andra” var de icke-kristna, de otrogna.

Den europeiska expansionen i Afrika och Amerika, som inleddes i slutet av 1400-talet, gav så småningom upphov till ett nytt sätt att betrakta och kategorisera andra folk. Från och med 1500-talet kan man konstatera framväxten av ett rastänkande.

I Spanien diskuterades huruvida indianerna var mänskliga och om de kunde frälsas. Där lanserades också doktrinen om blodets renhet, limpieza de sangre, enligt vilken dopet inte, vilket tidigare varit kyrkans linje, befriade judarna från deras förment kollektiva skuld för gudsmordet. Rastänkandet vidareutvecklades under 1600-talet av företrädare för empirismen och rationalismen. Under upplysningstiden klassificerade och katalogiserade man folk och kulturer. Inom biologin utgick man från tesen om människans gemensamma ursprung och sökte med hjälp av klimatläran förklara skillnaderna mellan raserna, medan man inom antropologin strävade efter att fastslå de fysiska orsakerna till rasskillnaderna. På så sätt utvecklades allmänna kategorier såsom ”exotisk” och ”orientalisk”, men också mera specifika som ”jude”, ”neger” och ”indian”, vilka studerades inom nya vetenskapliga discipliner som sinologi och orientalism. Rastänkandet kom också att påverkas av det pånyttfödda klassiska skönhetsidealet. Mot slutet av 1700-talet kom skönhet att definieras utifrån raskännetecken som ljus hy. Vidare ansågs rationell förmåga eller oförmåga – mätt med västerländsk måttstock – avslöja medfödda rasmässiga skillnader i intellektuell kapacitet. På grund av värderingar som dessa rangordnades raserna med den vita i topp. Även scientismen, föreställningen att vetenskapen erbjuder den bästa vägen till kunskap om människans natur och att den därför skall styra etik och politik, skapades på 1700-talet. Det blev nu möjligt att ”i vetenskapens namn” hävda att vissa raser var underlägsna andra och att det därför var naturligt att de ”underlägsna raserna” förslavades.

Tankegångar som dessa slog på allvar igenom i samband med den koloniala expansionen efter mitten av 1800-talet. Föreställningen att det fanns över- och underlägsna raser och att de underlägsna var dömda till undergång blev under intryck av utvecklingsläran en ”sanning”. Inom kulturantropologin betraktades främmande kulturer och samhällen som kvarlevor från ett kulturstadium som den borgerliga västerländska civilisationen lämnat bakom sig, medan den fysiska antropologin försökte bevisa att vissa raser stod närmare aporna än andra och att de därför var underlägsna. Rasismen kunde också tillämpas på de svagaste i samhället, vilka hävdades tillhöra en sämre människostam. Därmed rättfärdigades att samhället var ojämlikt.

Eugeniken (rashygienen), som syftade till att förbättra ”folkbeskaffenheten” genom att styra urvalet av vilka som fick fortplanta sig, blev mot seklets slut en vetenskap på modet. Rasismen genomsyrade tänkandet under 1800-talet. Bland periodens rasistiska teoretiker kan Gobineau och hans efterföljare S. Chamberlain nämnas, vilkas tänkande kan ses som förelöpare till de tyska nazisternas rasteorier. Efter andra världskriget, när omfattningen av förintelsen stod klar, blev den officiella rasismen en omöjlighet, åtminstone i västvärlden. Den koloniala frigörelsen gav tidigare förtryckta folk en möjlighet att bekämpa rasismen, bl.a. via FN, vars resolutioner mot rasism påverkat många medlemsländers lagstiftning. I USA inleddes en utveckling i riktning mot ökad jämlikhet mellan de etniska grupperna. Den officiella rassegregeringen avskaffades. Arbetet med att lagstiftningsvägen motverka diskrimineringen av i första hand afroamerikanerna har fortsatt, men problemen är långt ifrån lösta, vilket visades bl.a. av upploppen i Los Angeles 1992. I Sydafrika infördes apartheidsystemet officiellt 1948 men avskaffades 1992.

Rasismen har emellertid inte försvunnit. Den koloniala frigörelsen åtföljdes i vissa fall av en rasistisk retorik och praktik. Invandringen till Västeuropa har gett upphov till främlingsfientlighet med rasistiska inslag. Rasistiska partier har bildats och våldet mot invandrare och flyktingar ökade under 1980- och 90-talen. Rasismen lever således kvar, trots att dess ”sanningar” gång efter annan vederlagts av forskningen. En anledning till detta är sannolikt att den erbjuder enkla svar på komplicerade frågor.

Författare: Lars Andersson

Läs fler texter av Mats Kristiansson på mkforlag.com och Vänsterpartiet Skövdes webbplats.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.